080931
Doctor Who who?
Därför, just därför borde livet vara mer som i tvserier, men bara de som går bra till förstås. Inte typ Dexter för det vore ju beklagligt. Men kanske.. Doctor Who? Det är helt klart min absoluta favoritserie och för er som inte har minsta koll på vad det är och vem han är så är wikipedia en väldigt bra friend of yours. Eller bara google. Google is your friend too. <3 Tillbaka till Doktorn. Jag skulle själv vilja ha en TARDIS (Time And Relative Dimension-s In Space) - en maskin som kan ta dig vartsomhelst, i vilken tid som helst. Själv skulle jag just nu vilja ta mig två år framåt i tiden bara för att kika lite snabbt på hur det faktiskt fungerar att ha en läkarstudent till fästman på distans. Come on, det är inte som om jag inte vet att det kommer gå bra - bara det att det är lite motigt. Som om jag inte använt slutet på den meningen one time too much? Doctor doctor, gimme the news. I've got a bad case of lovin' you. Bra låt.
Återigen tillbaka till serierna. Livet vore bra mycket enklare med en allfixande Doktor vid sin sida. Speciellt med den där mysiga magiska skruvmejseln. Visserligen skulle det livet innehålla saker som att slåss mot Daleks (lagom speciella plåtmanicker innehållandes en liten slemmig varelse med intentioner att ta över världen! Replik : Exterminate!!) och andra underliga saker som hela tiden tycks följa efter en genom tid och rum. Men kanske hade det varit värt det ändå? Eller så nöjer jag mig helt enkelt med en "vanlig" doktor. Kanske den som ligger här intill mig och halvsover just nu? Han är ju utan tvekan sötare än han på tv... <3 Nu får ni fundera över livet själva istället. MSN har satt klorna i mig så där ska jag slösa bort ytterligare en halvtimme av mitt liv innan jag faktiskt fortsätter att jobba på att sova bort en tredjedel av det.
En lång dag..
Från och med idag bor alltså Simon i Malmö och det är mer än lovligt långt må jag säga. Tre timmar med tåg, visst det låter väl som ingenting. Men om man tänker på att den resan bara kan göras en gång i veckan för att träffas när man vanligtvis gör det varje dag.. så är det en rätt stor omställning. På tal om tåg då alltså. Klev på vid Karlskrona C, glad i hågen och satte mig med min väska och musikspelande mobil som enda sällskap. Valde att sätta mig vid ett bord där det kan sitta fyra eftersom att jag vanligtvis har tur med folket som kommer på och sätter sig där. Det hade jag inte idag. En tjej (eller kvinna.. svårt att bestämma. Hakorna sträckte ut skinnet så pass att eventuella rynkor inte syntes) med världens största väska, midjemått och flåtfaktor i håret satte sig mitt emot mig och precis när jag höll på att själv plocka upp min dator smäller hon upp en gigantisk hemstickad (!?) grön väska på bordet och tar upp sin egen jättedator mitt framför nosen på mig. Hon såg på mig med sina små grisögon och drog sedan ner solskyddet för fönstret så att jag inte kunde se ut heller. Hej social kompetens. Jag kollade tillbaka på henne och drog helt käckt upp solskyddet igen. Kom inte och kom liksom. Sur blev jag iallafall över att jag skulle behöva sitta där och göra ingenting i tre timmar samtidigt som jag skulle behöva lyssna på hennes eviga smaskande. Provianten hon hade i sin väska skulle ha räckt i en vecka för mig, men hon satte i sig det på stört. Men som sagt, jag var sur och jag lade märke till att hennes dator hade dåligt med batteri innan hon väl fick i laddaren. Så det gick säkert två minuter innan jag helt enkelt kopplade ur laddaren för henne. Hon märkte ingenting på en halvtimme - för då dog den. Mitt i filmen. Jag hade mer än måttligt kul åt detta, men rörde inte en min när hon kollade på mig. Jag tror iallafall att jag lyckades låta bli att rynka på näsan eftersom att jag precis lagt märkte till att den kjolbeklädda besten framför mig hade hårigare ben än min egen pappa. Till detta har hon hemstickade (?!?!) strumpor i svarta gymnastikskor. Mycket hett. Allting var förresten stickat. Väskan, strumporna, koftan, mp3skyddet, mobilstrumpan och en konstig liten sak som gjorde att man inte kunde se innehållet i någon av flaskorna hon drack ur. Bruden doftade svagt att gössel och skrattade högt för sig själv med hörlurar på under tiden hon kollade på film. Då och då tog hon pauser i skrattandet för att kasta slängkyssar åt personer på skärmen. Vid ett flertal tillfällen halvreste hon sig upp för att köra några moves till vad som helt enkelt måste varit filmmusiken. Hon var speciell på insidan, vilket måste suttit djupt inne eftersom att det var mycket utsida ivägen. Ursäkta språket.
Hon verkade vara ett riktigt, stinkande, original. För ett ögonblicks sekund såg det ut som om någon av de som stod intill funderade på om de skulle hata henne eller beundra henne för att hon vågade vara sig själv. Men som jag sa så tog det inte lång tid innan det försvann ur blicken. De måste kännt hennes odör när hon höjde sina buskbeklädda armar. Jag skänkte en tanke åt min mamma där hemma för att hon inte låtit mig äta godis varje dag när jag var lite, samt lärde mig hur man duschade. En station innan jag själv ska av försvinner hon och luften känns lättare. Det sätter sig ett par roliga (och trevligt doftande!!) typer omkring mig och konstaterar att vi kan gifta oss för han är kille och jag är tjej. De var mindre störda än vad just den meningen verkade beskriva dem som. Ett par skratt senare skulle jag av vid Malmö och jag njuter lite av att se besvikelsen när jag reser mig.
Flytten, som jag började skriva om, var inte riktigt vad vi förväntat oss tror jag. Det rummet han skulle få hyra var inte klart och krångel hit, krångel dit. Så just nu bor han hos en vän till hans mamma. Just nu sitter jag i sängen i det lilla övermöblerade rum han så länge kan kalla sitt eget och spanar in de antika småsakerna. Upptäcker att jag har likadana på vinden. I de andra rummen har jag hittat ännu mer sådana saker och faktiskt en del som jag fortfarande använder. Spännande .. och läskigt. Men nu, tänker jag ta mig en liten paus från min lilla dator och sussa till en film. Idag blir det The Notebook. En supermysig film om en berättelse från andra världskriget. Kärleksdrama. Sucka inte, den är sevärd. Massa toasters.
(Och tydligen .. size matters in Malmö. Speciellt på Hemköp)
Får får får? Får får lamm.
Ja, så sa alltså Einstein när han levde någon gång mellan Jesus och Carl Forsberg, som enligt honom själv tydligen också ska vara en känd person - det är alltså min lärare i Samhällskunskap. Jesus var ganska självutnämnd han också för den delen, men ändå. "Jag är Guds son! Gör som jag och kom till himmelen!" Det säger folk fortfarande, men det är ingen som tror dem längre. Tydligen har vi blivit för smarta.. eller för cyniska, pessimistiska och negativa för att gå på att den där Skäggfarbrorn har fler barn. Själv vet jag inte vad jag tror längre. Antagligen har min åsiktsmätare fastnat vid att folk är som får. De följer lydigt efter den som vågar ta kommandot över fårhunden och ställer sällan några frågor bara de får lite mat och ullen är någorlunda intakt. Det gör förresten inget om någon rakar av den, bara de lovar att den kommer tillbaka vitare, finare och starkare än någonsin innan. Gärna med extra krull. Det faktum att fårull är gulaktig och luktar pekka bekommer inte någon i flocken då de bara ser att deras egen päls är "vit". Bää.
Imorgon flyttar Simon och jag behöver en kram.
Puzzle Deluxe?
"Men vafan liksom"
___________________________________________
Den obligatoriskt dåliga barndomen som man måste ha för att kunna skylla sina problem på något är inget man behöver hitta på i mitt fall. Det räckte med att börja på lekis, för redan där kom jag att bli mobbad. Det var en väldigt mysig känsla, men eftersom att min dagmamma hade lärt mig att inte ta någon skit så tog jag inte åt mig. Tyvärr varade det ändå ända upp till sjätteklass och med åren måste jag säga att den där ta-ingen-skit-muren hade en hel del stora hål. Eller rättare sagt så var den ett hål med små random tegelstenar flygandes här och var som man kunde göra sitt bästa för att gömma sig bakom när det blev lite för mycket. Dock gick det aldrig så det gjorde ju ingen större skillnad. I sexan började alltså folk att prata med mig vilket var väldigt stort för min del. Kändes bra att äntligen ha lite kompisar. Men det visade sig att de visst pratade med mig för att täcka över för hur mycket skit de fortfarande snackade om mig bakom min rygg. Bakom och bakom, de var inte så diskreta efter ett tag. Då gick jag på Vedebyskolan och allting var värdelöst. Ja, det var väl där mitt lilla emofrö såddes.
I sjuan hade jag fått börja på Galären och minsann, började det inte ganska bra? Självförtroendemuren kunde teglas om litegrann och med hjälp av mina teaterlektioner hade jag nu lärt mig att det gick ganska bra att hänga ett skynke framför de där hålen så att de inte skulle synas för omvärlden tills att jag hade mod och ork nog att göra något åt dem. Vanligtvis räckte det bara med att hålla skynket uppe tillräckligt länge för att de hålen skulle läka sig själva. Min första pojkvän var en skitstövel, men det insåg ju inte jag förrän det var för sent och min mur var fortfarande ganska lätt att sparka sönder. Det gick dock över på skidresan när jag råkade ut för den största förälskelsen i mitt liv (just då, vilket också skulle bli den andra någonsin.. väldigt mobbat). Han pratade inte med mig, men det var inte mitt största problem. Jag vågade inte prata med honom heller och det gjorde saker mycket svårare. Ja, kär var jag iallafall och slängde blickar efter honom varje dag i skolan ända tills året tog slut för tja, han gick ut nian. Hade bara pratat med honom en enda gång på telefon. Ett kort, koncist samtal som slutade i ... ingenting. Depressionen var ett faktum.
Eftersom att det helst seriöst var det enda som spelat någon roll under sjuan (iallafall är det vad min dagbok säger) så är det bara att gå vidare. Galärentiden fortsatte till åttan där allt verkade frid och fröjd från första dagen. Lägret var fantastiskt och jag fick många att prata med för en gångs skull. Muren såg till ytan intakt ut och med det var jag väldigt nöjd. "Kärleken" kommer, "kärleken" går som det heter, vanligtvis utan tecken runtomkring, men det kan inte hjälpas. Den kom och den gick, fastän tankarna ibland gick tillbaka till den förälskelse jag haft året innan och likheterna var få. Därför gav jag aldrig någon en riktig chans och det slutade illa. Mer än brustna hjärtan fanns där brustna förtroenden vilket ledde till det största bråket i mannaminne. Det slutade med en ohygglig scen på ett café vartefter jag sprang tillbaka till skolan, kramade den enda vuxna jag litade på och bytte skola så fort pappa kommit för att hämta mig. Tur att jag konfirmerade mig just då eftersom att det ledde till bekantskaper som skulle rädda mig just då. Musikugglan nästa. Där fanns folk att lita på och en klass att trivas i. Resten av åttan fortlöpte utan komplikationer, men mitt emofrö hade blommat ut och allting var svart. Omgivningen, mina drömmar och framförallt hela jag. Nitar överallt.
Nionde klass började bättre än någonting annat och min bästa väninna genom tiderna fanns där i vått och torrt. Ett tag. Ett bra tag visserligen, men så kan det gå. Ett fruktansvärt misstag från min sida och ett jävla massa skvallrande från hennes ledde till en liten isolering för min del. Dock gick det över på ett par månader (herregud..) och ledde till samma känsla som när jag började. Det var super. Så fick faktiskt resten av nian lov att vara.. typ. Ännu en skitstövel kom i min väg i slutet av nian och lurade in på mig en hel del fel vägar och väldigt många åsikter hos mig förstärktes mer än de hade behövt. Efter att ha övervunnit mitt lilla emofrö och börjat använda kläder med färger igen fortsatte det lite till. Halvnazist och mer fördomsfull än någonsin kunde jag hälften av alla texter till Pluton Sveas samlade verk och höll gladeligen med när jag hörde låtarna i min fullmatade mp3. Fascinerad av Adolf Hitler läste jag Mein Kampf. (Är fortfarande fascinerad av honom, men på ett inte alls så beundrande sätt) Blev lämnad på det mest patetiska av sätt, hatade honom och förstärkte mina onda tankar ytterligare en smula innan jag fattade hur urbota korkat det hela var. Tänkte om, åkte på klassresa och gick ut nian med renare samvete än någonsin, men de svarta kläderna är tillbaka. De fungerade med största sannolikhet som ett skydd.
Gymnasiet börjar, nervositeten är som bortblåst redan när jag kommer innanför dörrarna. Jag ser ut som fan, dyrkar densamme och misstror alla. Hittar min förälskelse från i sjuan på samma plats och känslorna blossar upp igen. Otroligt, var har de legat och pyrt under åren? Inga tecken tillbaka, nåja. Han kom iallafall ihåg mitt namn. Lite deprimerad men ändå inställd på att allt ska händer av en anledning bestämmer jag mig för att det är okej, men att jag nog tänker lära känna honom bättre ändå. Blir inte av men jag lär känna den bästa killkompisen man kan ha, dock visade han sig inte vara så jävla bra after all. Chattar en kväll med en sångare och basist i ett band jag beundrat sen UKM 2006 och det slutar med att vi förlovar oss den första april året efter. Livet kunde inte bli bättre trodde jag. Jag hade rätt. Saker krånglar, relationer krånglar, allting har en högre krångelgrad än vanligt. När saker väl börjar komma tillbaka på rätt spår igen så skiter det till sig mer än man bara kan föreställa sig. Fästmannen flyttar och muren vacklar till för ett ögonblick.
Jag har alltså stort sett varit besviken i långt över halva mitt liv och däremellan haft små glimtar av lycka. Det har hänt så oändligt mycket mer dåliga saker än vad jag kan trycka in här. Försök att sammanfatta 10 år i ett blogginlägg själva. Oavsett vad folk har sagt så har saker inte ordnat sig med tiden. Men vet ni vad? Min mur har fler skikt än någon av era tillsammans. Jag ska bara hitta ett sätt att resa den. Det betyder alltså att jag vill ha hjälp. Jag har bara svårt att ta emot den.
Allmänna funderingar runt 12
Men oh oh! Vet ni vad? Efter en veckas oavbrutet letande på internet (allt från thepiratebay.org till cdon.com) efter den däringa filmen Mrs Winterbourne så gick den på Tv1000 igår. Den stora frågan är då: Var fan var jag? - Inte "Var fan var du?" som titeln på den underbara filmen mina estetare till vänner spelat in. Rekommenderas förresten. - Jo, jag var alltså i Jämjö. Och såklart har ju inte älsklingens hushåll Tv1000. Så gott som alla andra kanaler finns dock tillgängliga. Så jag var liten, sur och upptagen med att läsa första psykologiläxan, innan jag slutligen somnade. Vaknade ganska snart igen och insåg att jag med o-flit dissat min älskling som sött nog hade lagt sig och kramat om mig ändå. Hur som helst, filmen spelades in av min kära mor som tröst för att dagen inte varit så bra och nu väntar den på mig hemma. Tyvärr för min del så är det så illa (inte illa alls faktiskt) att jag inte ska hem efter skolan idag. Eller jo, hem ^^ men till Jämjö. Det är ju typ som hemma eftersom att jag spenderar så mycket tid där... men trots det hittar jag fortfarande inget mer än glas och smörknivar i köket. Lite fail.
Just nu sitter jag i en av de fyra sofforna i det ena "uppehållsrummet" på skolan och i de andra tre sofforna och på två bord trängs alla Ättor. De vågar inte sitta vid mig. Det kan bero på flera saker. Inte för att jag är ful och läskig för det vet jag att jag inte är idag. Jag är inte ens tjock. Bra dag. Jag kanske bara skrämmer dom genom att ha en snyggare dator? Eller kanske bara allmänt för att de inte vet vart de ska ta vägen. Skrämmande allting. De är lite blyga de däringa småtrollen. Men visst, det kan bli folk av dom också. Nu ska jag utnyttja lunchrasten till fullo i sann skolanda och spela lite på min lilla dator (förra årets modell men snygg snygg!)
Jag kan vara lite kewl och lägga in en bild på den. Men ni får föreställa er den lilla svarta playboykaninen som sitter uppe i ena hörnet på min, för någon sån bild fanns inte xP
Get up, get out, get over it =)
När det ändå är igång..
Kacktuss
Efter att ha blivit brutalt krossad i det enda ämnet jag faktiskt kan mer än Simon i (datorer that is) är det en liten nätt reträtt som står överst på listan för motiga saker som hänt idag. Andra motiga saker är det faktum att jag kom fram till ... ja, vad är det jag kommer fram till? I stort sett hela dagen har bestått av korta pauser från allt runtomkring där jag bara suttit och tänkt. Dock vet jag inte vad det är jag tänkt på, men förr eller senare lär jag - som alltid - komma på det och huruvida det är något bra eller dåligt återstår att se. Under dessa pauser har jag förresten fortsatt att le och nicka lite om jag vet att någon redan suttit och pratat med mig. Ingen har märkt något vilket verkligen visar att min åsikt inte varit speciellt viktig i något fall alls idag. Usch, jag som brukar anse mig själv vara viktig - mer eller mindre iallafall. Nej, om jag ska vara ärlig så har min åsikt gällande random saker som kaktuspriser eller fläktremstillverkare sjunkit ner en hel del placeringar på min andra lista (älska imaginära listor!) över sakers viktighetsrang. Saker som däremot ligger på topp just nu är rena faktan som att handrosorna till begravningen imorgon är köpta, att mina nya skor behöver gås in och att Adolf Hitler var vegetarian. Det sistnämnda är lite viktigt eftersom att det är något jag kan komma ihåg pågrund av dess höga onödighetsfaktor. Så länge jag kommer ihåg något alls så är det enligt mig viktigt ;-) Jag börjar bli gammal. 
Skolstart!
Tjingeling.
iPod online ;)
Kittys Tattoo - det nya nu!
Igår hade jag en mycket speciellt gäst i min tvshow (ja, mitt vardagliga liv med roligare ord) och han gick med på att låta mig "tatuera" honom med en permanent marker. Tyvärr blev bilderna lite för ... speciella för att läggas upp här, men nåja. Och nej, var var ingen enorm snopp i pannan eller något liknande. Efter att båda armarna dekorerats efter alla konstens regler så fick jag skriva dit min signatur och ta några bilder. Väldigt nöjd. Han var visst mindre nöjd med vissa av bilderna som han inte riktigt kände att han ville visa upp för resten av killarna på karateträningen samma kväll. De fick alltså tas bort med ett läskigt spanskt rosa "nagellacksborttagningsmedel" som egentligen tar bort mycket mer än nagellack. Skulle inte förvåna mig om det löste upp rost också. Nog om det. Efter att ha dragit ner tshirt-ärmarna fick jag (utan större medgivande från hans håll) ta lite kort på honom överhuvudtaget. Hans bild hamnar här mest för att jag tyckte det vore kul. Du får väl säga vad du vill om den saken =) och jaa, han är söt <3 hahaha
H for Hero as in Me :)
E + Motions = Failz.
I'll destroy this useless heart. I'll fuck it up so it will never beat again.
Ännu en dag tickar förbi :)
Mitt namn i fetstil...
Besök hos begravningsbyrån: check. En miljon mottagna (och uppskattade) blomsterbud: check. Total oförmåga att koncentrera mig: check check check! Det är lite konstigt alltihopa. Annonsen kommer in i tidningen (Sydöstran) på lördag och det är också himla underligt.
Som anhöriga under annonsen står:
ANNELI
Terésa och Nicklas
Noah
Simon och Caroline
Axel
Svärmor och svågrar
Släkt och vänner
Ja, så står det. Mitt namn i fetstil där jag tillochmed hamnar över Axel (som alltså är Simons farfar) Underligt precis som allt annat. Min första liknande annons alltså. Lite som en oskuld jag hoppats på att bevara väldigt länge, utan att lyckas. Hoppas att det dröjer mycket länge till nästa gång jag måste stå med där. Nu ska jag sova på det hela och stoppa olyckan under kudden så att jag slipper drömma om den. Imorgon när jag lyfter på kudden kommer den att vara mindre - för vanligtvis fungerar det så.
En tyst minut.
Vi alla som kännt dig, och vet hur du var
önskar så att du ibland oss fanns kvar,
Men nu när du gått dit vi alla ska gå,
med glädje vi minns allt det fina ändå.
Sjunde, en sjua.
Pacifier or ... ?
Tjingelixen.
Välkommen W890i
Tjingelixen sa laxen
"Om sin nya Z3"
Jaa, joo. Kentcitatet till rubrik. Det var en gång för så länge sen.. då la jag allting som hade med situation x att göra i en liten skolåda för att aldrig plocka upp det igen. Men det var en gång i ett annat liv så såklart plockade jag upp det igen så fort jag insett hur fånigt det var. Kent var alltså aldrig ute ur min spelningslista speciellt länge. Skulle bara berätta för världen att jag lyssnar på dom utan att alltid gå klädd i svart och passa in under allas förutfattade beskrivningar av folk som lyssnar på Kent. Så löjligt. Det var egentligen det jag skulle skriva av mig lite om idag - förutfattade meningar och att säga saker man inte förstår sig på. Min absoluta favorit är nog de där småknattarna i 12-13 års åldern som springer runt klädda som skyltdocks-punkare och skriker ut att de är Anarkister utan att ha minsta aning om vad det handlar om mer än att man bestämmer över sig själv. De ropar högt ut sina budskap som de egentligen fått från klotter på en vägg bakom ICA och visar stolt upp sin fasad som rebell när mamma ropar att det är mat - för jag vill fan inte ha några sosseköttbullar! Den stackars modern försöker då ropa upp till sin andra son att maten är klar men får till svar att han inte är värd att äta, han sårar och förstör där han går fram. Sen skär han sig lite med matkniven som hon inte kunnat hitta innan. Hon rycker då på axlarna åt den stängda dörren och ser till att tvångsmata sin trådsmala dotter, med anorexia, framför tvn där Top Model är på. Indentitetskriser är svåra. Vad för budskap ger vi framtiden? Vad är vi för föredömen? Vi blev som dom andra.
Genomskinlighet
Det är alltså det huvudsakliga temat i dagens "hej-jag-har-ingen-som-helst-budget-men-gör-en-film-ändå"-filmer. Efter det kommer det andra temat som huvudsakligen är kärlek. Kärlek till en annan människa, kärlek till vapen, kärlek till att rota i främlingars spyor för att se var de senast var och åt eller bara vanlig kärlek som på ett eller annat sätt ska vara förbjuden. Religion, utseende, tjockskalliga pappor, cementblock - vad som helst kan vara ivägen. Om det inte är förbjudet blir det ju ingen film. Det hade varit lika roligt att titta på som om tjejen som hör konstiga ljud i källaren vänder sig om och går in i köket istället för att tillaga kyckling med hjälp av den där stora yxkniven hon har i handen. Tillbaka till huvudtemat, genomskinlighet. Idag såg jag alltså på ännu en film där slutet spelades upp på min inre bioduk fem minuter efter att förtexterna tonat ut. Siones wedding hette den och var riktigt B (!) Boy meets girl, boy wants to marry girl, boy bans brother from wedding. Kanske inte det vanligaste av teman vilket var mycket (hör ni det? mycket!) uppskattat. Tyvärr var det ganska dåligt skrivet alltihop, vilket är lite synd för skådespelarna som nu för alltid kommer bli förknippade med den filmen om de råkar ha med det i sitt CV. "Jaha, du verkar vara det vi letar efter. Har du några tidigare erfarenheter av spelfilm?" "Jo, jag spelade Bolo i Siones wedding.."På så sätt. Ring inte oss, vi ringer dig." Jag får väl helt enkelt vara glad för att den inte var lika dålig som den gången när jag slösade bort en och en halv timme på något så hemskt som Dirty Dancing 2. Nästa film att kritisera? Dragonfighter!!!! Oh my god. Se den själva så förstår ni vad jag pratar om.. Tjingeling movielovers, Batman awaits me.
Ursäkta mig men..
Var glad för hans skull, det är han värd. Se inte så nere ut, det är inte något dåligt. Var inte så barnslig, du blir bara ensam i två år. Kom inte och säg till mig hur jag ska vara. Jag är less på det... och på alla som tror att de är empater bara för att de läst psykologi A. Leave me alone.
Färdigseglat
Nu är Sailet slut och mitt arbete är slutfört. Mina fötter och knän tackar gud för det och jag kan nu njuta av total ledighet (sort of) fram till skolstarten. Jag kan också berätta att jag fick det där jobbet för restaurangen som jag har suktat efter ett tag nu - och för alla som varit i närheten så har jag pratat sönder mig själv om det. Det är mitt mitt mitt. Och när jag väl skriver om allt det där så måste jag passa på att tacka er för att ni faktiskt kom och underhöll mig under de korta stunder jag hade rast. Supersött. Ni som stod ut med mig efteråt var ännu sötare ;) Nåja, jag tänker ändå bara ge er den korta versionen av det hela - annars får ni väl träffa mig om ni vill höra allt. Stackars min Glassiärendate imon då (omg, nej ingen date på det viset ^^ ) som ska försöka sig på konststycket att äta glass och svara när jag pratar hela tiden - samtidigt. Lycka till.
