Ni vet den där känslan när saker och ting verkligen inte kan bli bättre? Lägg till det faktum att det slår om och blir fruktansvärt så har ni den typiska känslan jag vaknar med, lever med och sen avslutar allt genom att gå och lägga mig med. Det får den alltså att klassas som en regel och varje regel har ett undantag. Det undantaget har på sista tiden blivit väldigt sällsynt och ses oftast på långt avstånd (tror man om man kisar lite i total dimma med lampan släckt). Vet ni vad? Jag ska bjuda er på ett långt inlägg som det är okej att hoppa över om det inte skulle passa. Där ska jag sammanfatta mitt liv utifrån två gamla dagböcker som inte sträcker sig så långt bak i tiden. Förmodligen inte så intressant för vissa av er att läsa, men väldigt bra för mig att skriva. Om inte annat så får sig fingrarna en svängom på vad som inte kan kallas för dansgolv då det är ett tangentbord.

___________________________________________


Den obligatoriskt dåliga barndomen som man måste ha för att kunna skylla sina problem på något är inget man behöver hitta på i mitt fall. Det räckte med att börja på lekis, för redan där kom jag att bli mobbad. Det var en väldigt mysig känsla, men eftersom att min dagmamma hade lärt mig att inte ta någon skit så tog jag inte åt mig. Tyvärr varade det ändå ända upp till sjätteklass och med åren måste jag säga att den där ta-ingen-skit-muren hade en hel del stora hål. Eller rättare sagt så var den ett hål med små random tegelstenar flygandes här och var som man kunde göra sitt bästa för att gömma sig bakom när det blev lite för mycket. Dock gick det aldrig så det gjorde ju ingen större skillnad. I sexan började alltså folk att prata med mig vilket var väldigt stort för min del. Kändes bra att äntligen ha lite kompisar. Men det visade sig att de visst pratade med mig för att täcka över för hur mycket skit de fortfarande snackade om mig bakom min rygg. Bakom och bakom, de var inte så diskreta efter ett tag. Då gick jag på Vedebyskolan och allting var värdelöst. Ja, det var väl där mitt lilla emofrö såddes.

I sjuan hade jag fått börja på Galären och minsann, började det inte ganska bra? Självförtroendemuren kunde teglas om litegrann och med hjälp av mina teaterlektioner hade jag nu lärt mig att det gick ganska bra att hänga ett skynke framför de där hålen så att de inte skulle synas för omvärlden tills att jag hade mod och ork nog att göra något åt dem. Vanligtvis räckte det bara med att hålla skynket uppe tillräckligt länge för att de hålen skulle läka sig själva. Min första pojkvän var en skitstövel, men det insåg ju inte jag förrän det var för sent och min mur var fortfarande ganska lätt att sparka sönder. Det gick dock över på skidresan när jag råkade ut för den största förälskelsen i mitt liv (just då, vilket också skulle bli den andra någonsin.. väldigt mobbat). Han pratade inte med mig, men det var inte mitt största problem. Jag vågade inte prata med honom heller och det gjorde saker mycket svårare. Ja, kär var jag iallafall och slängde blickar efter honom varje dag i skolan ända tills året tog slut för tja, han gick ut nian. Hade bara pratat med honom en enda gång på telefon. Ett kort, koncist samtal som slutade i ... ingenting. Depressionen var ett faktum.

Eftersom att det helst seriöst var det enda som spelat någon roll under sjuan (iallafall är det vad min dagbok säger) så är det bara att gå vidare. Galärentiden fortsatte till åttan där allt verkade frid och fröjd från första dagen. Lägret var fantastiskt och jag fick många att prata med för en gångs skull. Muren såg till ytan intakt ut och med det var jag väldigt nöjd. "Kärleken"  kommer, "kärleken" går som det heter, vanligtvis utan tecken runtomkring, men det kan inte hjälpas. Den kom och den gick, fastän tankarna ibland gick tillbaka till den förälskelse jag haft året innan och likheterna var få. Därför gav jag aldrig någon en riktig chans och det slutade illa. Mer än brustna hjärtan fanns där brustna förtroenden vilket ledde till det största bråket i mannaminne. Det slutade med en ohygglig scen på ett café vartefter jag sprang tillbaka till skolan, kramade den enda vuxna jag litade på och bytte skola så fort pappa kommit för att hämta mig. Tur att jag konfirmerade mig just då eftersom att det ledde till bekantskaper som skulle rädda mig just då. Musikugglan nästa. Där fanns folk att lita på och en klass att trivas i. Resten av åttan fortlöpte utan komplikationer, men mitt emofrö hade blommat ut och allting var svart. Omgivningen, mina drömmar och framförallt hela jag. Nitar överallt.

Nionde klass började bättre än någonting annat och min bästa väninna genom tiderna fanns där i vått och torrt. Ett tag. Ett bra tag visserligen, men så kan det gå. Ett fruktansvärt misstag från min sida och ett jävla massa skvallrande från hennes ledde till en liten isolering för min del. Dock gick det över på ett par månader (herregud..) och ledde till samma känsla som när jag började. Det var super. Så fick faktiskt resten av nian lov att vara.. typ. Ännu en skitstövel kom i min väg i slutet av nian och lurade in på mig en hel del fel vägar och väldigt många åsikter hos mig förstärktes mer än de hade behövt. Efter att ha övervunnit mitt lilla emofrö och börjat använda kläder med färger igen fortsatte det lite till. Halvnazist och mer fördomsfull än någonsin kunde jag hälften av alla texter till Pluton Sveas samlade verk och höll gladeligen med när jag hörde låtarna i min fullmatade mp3. Fascinerad av Adolf Hitler läste jag Mein Kampf. (Är fortfarande fascinerad av honom, men på ett inte alls så beundrande sätt) Blev lämnad på det mest patetiska av sätt, hatade honom och förstärkte mina onda tankar ytterligare en smula innan jag fattade hur urbota korkat det hela var. Tänkte om, åkte på klassresa och gick ut nian med renare samvete än någonsin, men de svarta kläderna är tillbaka. De fungerade med största sannolikhet som ett skydd.

Gymnasiet börjar, nervositeten är som bortblåst redan när jag kommer innanför dörrarna. Jag ser ut som fan, dyrkar densamme och misstror alla. Hittar min förälskelse från i sjuan på samma plats och känslorna blossar upp igen. Otroligt, var har de legat och pyrt under åren? Inga tecken tillbaka, nåja. Han kom iallafall ihåg mitt namn. Lite deprimerad men ändå inställd på att allt ska händer av en anledning bestämmer jag mig för att det är okej, men att jag nog tänker lära känna honom bättre ändå. Blir inte av men jag lär känna den bästa killkompisen man kan ha, dock visade han sig inte vara så jävla bra after all. Chattar en kväll med en sångare och basist i ett band jag beundrat sen UKM 2006 och det slutar med att vi förlovar oss den första april året efter. Livet kunde inte bli bättre trodde jag. Jag hade rätt. Saker krånglar, relationer krånglar, allting har en högre krångelgrad än vanligt.  När saker väl börjar komma tillbaka på rätt spår igen så skiter det till sig mer än man bara kan föreställa sig. Fästmannen flyttar och muren vacklar till för ett ögonblick. 

Jag har alltså stort sett varit besviken i långt över halva mitt liv och däremellan haft små glimtar av lycka. Det har hänt så oändligt mycket mer dåliga saker än vad jag kan trycka in här. Försök att sammanfatta 10 år i ett blogginlägg själva. Oavsett vad folk har sagt så har saker inte ordnat sig med tiden. Men vet ni vad? Min mur har fler skikt än någon av era tillsammans. Jag ska bara hitta ett sätt att resa den. Det betyder alltså att jag vill ha hjälp. Jag har bara svårt att ta emot den.