När tyngden av allt svårt äntligen börjar lätta och dimman klarna upp så avslöjas allt fler problem som står på plankan, redo för att dyka ner i havet bland hjärtan som väntar på att krossas. Simon flyttar på torsdag (vilket är om fem dagar). Sen är han han plötsligt inte där längre när man kommer hem om kvällarna. Det finns ingen som kan krama om en så fort det blir svårt. Ingen att vakna med på morgonen och inte heller någon att sova nära det är mörkt och kallt. Jag avskyr tanken på hur svårt det kommer att bli att vänja sig vid. Man ska tydligen se det från den ljusa sidan, vi träffas på helger. Ja, men långt ifrån alla? Inget mer spontant, överraskande, roligt och ingen att bara vara nära. Är det meningen att man ska ha sån otur? Är det då även meningen att jag ska orka med det? Varför kan det inte bara vara meningen att allting ska vara bra för en gångs skull? Vad har jag gjort för fel egentligen?  Men jag antar att det är såhär det måste vara. Ett stort desperat "jag vill inte" räcker inte till för att ändra på någonting. I guess att jag får vara glad för hans skull även om det är svårt. Men det ska du veta, min älskling, jag är iallafall oerhört stolt över dig. Läsa till läkare vid Universitetet i Lund, fantastiskt.