Jaa, joo. Kentcitatet till rubrik. Det var en gång för så länge sen.. då la jag allting som hade med situation x att göra i en liten skolåda för att aldrig plocka upp det igen. Men det var en gång i ett annat liv så såklart plockade jag upp det igen så fort jag insett hur fånigt det var. Kent var alltså aldrig ute ur min spelningslista speciellt länge. Skulle bara berätta för världen att jag lyssnar på dom utan att alltid gå klädd i svart och passa in under allas förutfattade beskrivningar av folk som lyssnar på Kent. Så löjligt. Det var egentligen det jag skulle skriva av mig lite om idag - förutfattade meningar och att säga saker man inte förstår sig på. Min absoluta favorit är nog de där småknattarna i 12-13 års åldern som springer runt klädda som skyltdocks-punkare och skriker ut att de är Anarkister utan att ha minsta aning om vad det handlar om mer än att man bestämmer över sig själv. De ropar högt ut sina budskap som de egentligen fått från klotter på en vägg bakom ICA och visar stolt upp sin fasad som rebell när mamma ropar att det är mat - för jag vill fan inte ha några sosseköttbullar! Den stackars modern försöker då ropa upp till sin andra son att maten är klar men får till svar att han inte är värd att äta, han sårar och förstör där han går fram. Sen skär han sig lite med matkniven som hon inte kunnat hitta innan. Hon rycker då på axlarna åt den stängda dörren och ser till att tvångsmata sin trådsmala dotter, med anorexia, framför tvn där Top Model är på. Indentitetskriser är svåra. Vad för budskap ger vi framtiden? Vad är vi för föredömen? Vi blev som dom andra.