Jag blev så sur på min blogg att jag helt enkelt har strejkat!

Eller, så kan man kalla det iallafall för egentligen har jag inte orkat. Dessutom är det så att det helt enkelt inte händer någonting i mitt liv för tillfället. Alla mina dagar går till på samma sätt.

Vakna > Äta > Jobba > Äta > Spela/Tv > Sova

Och sen har det mage att börja om!

Försöker spara pengar eftersom att vi i princip tömde våra sparkonton när vi flyttade i oktober förra året, men det går sådär. Sju miljarder utgifter senare står vi ändå på +/-0 även om vi verkligen snålat och lagt undan varje krona vi kan. Känner lite att ja, nu skiter jag väl i det då - och så köpte vi en videokamera för vad vi hade kvar.


Jag har letat efter en bra videokamera ganska länge nu faktiskt. Och ja, en som man faktiskt har råd med också - det är ju ett plus. Men så när jag satt och slösurfade så kom jag över en "test-video" där de provat den här kameran och jag var helt fast! Lite pricerunning senare och jag visste att det var den jag skulle ha. Som tur väl är så var Rydell inte svårövertalad, min älskling, så i måndags klickade jag hem den.


Videon är härifrån!

Jag älskar att titta på gamla hemmavideos och blandat smått och gått från förr och utbrista: Haha! Vad har dom på sig!? Eller bara njuta av de där härliga stunderna caught on tape en gång till. Men nu är det väl en lucka på en sisådär 10 år. Mina bröders konfirmationer finns filmat eftersom att jag själv filmat det. Min... not so much. När jag gick ut nian försökte mor min filma litegrann, men det gick ju sådär. Hon satt långt bak och hade den längsta mannen i folkhavet framför sig. Eller så är hon bara kort... ;)

Det finns inte speciellt mycket av mig filmat överhuvudtaget. Precis som att jag sällan finns med på bild då det alltid är jag som står bakom kameran (självmant förstås, men ändå). Mamma brukar filma lite på somrarna när vi är i Spanien, men då brukar det mest bli "...och här sitter hon och gör något" *går vidare*.

Jag ska filma vardagssaker, sånt man egentligen tycker är skittråkigt att titta på men vill ha ändå så att vi om tio, femton år kan sitta och säga Men va unga vi ser ut! och Oj, va smal jag var då. Och klassikern: Va lätt allting var på den tiden! Självklart måste jag skratta åt vad jag hade på mig och förklara för mina barn att det faktiskt var så man skulle se ut då. Nej, nu ska jag sluta leva i framtiden och återgå till att otåligt vänta på att kameran ska komma med posten!