Det är måndag.

När jag vaknade imorse var jag helt och hållet övertygad om att det var söndag och jag drog halvsovandes en lättnadens suck över att inte behöva gå upp, även om klockan ringde. Men vänta nu, varför ringde klockan? Besvikelsen var total när sambon petade lite på mig och konstaterade att det var dags att gå upp. Tack för den.

Reste mig motvilligt upp och kikade misstänksamt ut genom fönstret. Var det inte lite väl mörkt? Kollade på min mobil och sifforna 05:30 lös mig i ansiktet utan nåd. HALV SEX? För ett svagt ögonblick trodde jag att mobilen drev med mig i någon slags tvistad, psykopatisk anda, men jag tvingades inse att den hade rätt. Petade tillbaka på en redan sovande sambo och konstaterade surt att han misslyckats med att ställa om klockan. Bäddade sedan nöjt ner mig själv i sängen igen.

Det kändes som lördag igår eftersom att vi hade Andreas och Angelica över på McDonald's, film och helvilda spel igårkväll. Hälften av klockorna (alt. blandad apparatur som visar tid) i lägenheten var omställda, hälften inte. Så jag var konstant förvirrad under hela kvällen och hade ingen som helst aning om vad klockan egentligen var. När vi körde till Gullberna för att lämna av de tu så talade klockan/termometern i hallen om för mig att den slagit 22.45. Jag gäspade lite och tyckte att det var oansvarigt av mig själv att låta mig vara uppe så länge när jag vet med mig att min måndag bara kommer att bestå av sömnig ångest efter det. När vi kom hem igen så var klockan däremot bara 22.10. Hallklockan hade ljugit mig rakt i ansiktet! Men det gjorde inte så mycket. Kändes lite som att flyga hem från Ryssland. Landa innan man startat liksom.

Random liknelse. Jag hatar Ryssland.

Hur som helst, måndagströtthet eller inte, veckan är så pass kort att det inte gör någonting.