Men Jesus.

De 23 juli - I think - skrev jag ett inlägg om ditten och datten och avslutade med en kommentar i stil med "och ikväll kommer Malte - chill!". Fattar inte ni små urkorkade småflickor att han kom hem till mig och RYDELL? Inte hem till mig för att vi skulle roa oss med att vara otrogna?

Allra mest trött är jag på dig. Jag behöver inte nämna några namn för världen snurrar ju enbart kring dig, inte sant?

Vem försöker du lura?
Det finns ingen annan än du som tror på vad du säger. Orden må vara stora, men meningen är liten. Du har kastat bort den chansen till trovärdighet du hade när du drog din femhundrade lögn. En vit lögn här och var, visst. Men resten var så svarta att de inte syns i natten. Du lurar och bedrar för att du inte tror att någon skulle stanna kvar om du bara är dig själv. Idag är jag beredd att hålla med dig. För jag kan inte heller komma på någon som skulle göra det. Vad har du blivit?

Du hade vad du ville men var inte nöjd. För oss från utsidan såg det ut som en cirkus, ett krig av känslor - men ingen, ingen sympatiserade med dig. Du kunde inte förstå varför och vände och vred på situationen. Du lade till lögner för att få dig själv att framstå som så oskyldig, som offret i dramat när du i själva verket var boven. Den långsynte, hämndlystne och, så illa dolt, svage boven. Såg du inte vad du gjorde? Du var kritiserande, svartsjuk, uppmärksamhetstörstande och hade ett så stort kontrollbehov att du sänkte fler skepp än ditt eget. Alla gör misstag, säger fel saker och blir svartsjuka - men ser var gränsen går. Det gjorde du också. Du såg, du suddade ut den och du såg dig aldrig om.

Klockan tickar och för varje sekund försvinner du längre bort. Inte konstigt att du tar varje chans att få skaka nytt liv i oron igen, men du gör det förgäves. Du är likgiltighet personifierad för mig. Konstigt vara tycks det då, att jag skriver den här texten, dedikerad till dig. Men likgiltighet för mig, för oss, verkar inte vara det för dig. Jag ger det till dig, svart på vitt - vi vill dig ingenting.