Precis som alla gånger jag åker tåg ensam händer saker jag inte förväntar mig att någon ska tro på när jag berättar det i efterhand. Alldeles nyss gick det förbi en mamma med fyra barn, varav ett visade sig vara en vant-tjuv. Han höjde upp sin lilla greppklo och knyckte min ena tumvante.

Han var inte så gammal så jag reste mig bara, gick efter och tog tillbaka vanten. Vad händer då? Mamman vänder sig om och ser mig ta vanten. Jag håller upp vanten, ler lite fånigt och säger; min. Jag hade nog väntat mig att mamman skulle be om ursäkt för att hennes son tog min vante, men istället formar hon sitt unibrow i en läskig båge och påstår sedan att det minsann är hans vante. Jag hade god lust att fråga henne vad hennes typ femårige son gjorde med en aaningen för stor dam-tumvante vars systervante låg på min plats, halvt nerstoppad i min väska? Men jag tog den bara och gick tillbaka till min plats.

Värst vad folk verkar vara desperata nu för tiden. Vad skulle han (eller hon) med min ena vante till? Eftersom att hon försvarade honom och sa att det var hans så var hon tydligen med på noterna; men kunde hon inte lärt honom att sno ett helt par vantar då istället?

Det här är Kitty, live från Hässleholmsskogarna.