Jag har nu äntligen förmått mig att skriva i Gabriels minnesbok efter att under en veckas tid gått och kikat på den från dörren till rummet. Närmre har jag inte riktigt vågat gå. Jag har vetat vad jag velat skriva hela veckan, men nu när jag väl stod där insåg jag att det inte gick. Det finns tusentals och åter tusentals saker jag ville skriva där. Jag ville att det skulle finnas ett sätt att faktiskt berätta hur tomt det är och ett sätt att ens komma i närheten av att beskriva vilka under man nu i efterhand verkligen vet att han gjorde medan han fanns här. Men det sättet fanns inte. Jag fick skriva på ett annat sätt och även om det inte var lika tillfredställande så blev det gjort.