Seriöst, människor... ett förhållande på distans blir aldrig lättare oavsett vad folk säger eller hur länge det varar. Visst, det blir inte speciellt mycket svårare efter att man passerat en viss vane-gräns men det väger inte på långa vägar upp för hur jobbigt det känns att vara ensam hela veckorna. Definitionen på ensam är ju naturligtvis lite luddig för helt allena är man ju aldrig. Men ni vet väl hur det känns att vara i ett rum fullt av människor men ändå känna sig ensam? (klyscha.. xD) Alla, och jag menar alla har varit med om det någon gång.

Visst, vissa tycker att det här är ett fruktansvärt oviktigt i-landsproblem - men jag kan omöjligt vara den enda. Se bara på vår suveräna (nej, faktiskt inte fjäsk) samhällskunskapslärare som troligtvis lämnar oss söta, rara (hehe.. kan diskuteras) samhällselever för att han inte precis älskar distansförhållanden han heller. Oavsett hur många fler anledningar han kan ha så ignorerar jag dom just nu bara för att styrka min poäng litegrann.

Visst, jag har bara ett år kvar på mitt lilla helvete men..
Nå, vad säger ni? Är jag själv om mitt klagoämne eller?