Både miniträdet Egon och jag saknar Simon just nu. Visst, Egon har inte träffat honom än, men han ser fram emot det. Jag hade sönder Egons lilla kruka under ett litet världen-är-så-jävla-orättvis-och-jag-vill-dö-anfall häromdagen, men han klarade sig och är jättesöt i sin nya vita bebiskruka. Han har till och med fått ett litet sidenband som han kan bli extra fin i när vi ska gå bort. Han vill ju vara lite uppklädd när han väl får träffa Simon, för det har han nämligen tjatat om ända sedan första dagen. Nu måste ni alla tycka att jag är för himla störd =) Men det är okej. Kanske använder jag ordet "okej" lite för ofta, men bättre det än att inte tycka att något alls är okej... har jag kommit på.

Något annat jag kommit på är hur otroligt egoistisk jag kan vara ibland. Simon ger upp så mycket för mig, låter bli att gå på saker för att vara med mig, går med på att göra saker han inte alls vill - bara för min skull. Och vad gör jag? Jag kan inte ens vara riktigt glad för hans skull nu när han kom in på läkarlinjen. Visst, jag är så otroligt stolt över honom och älskar honom över allt annat i världen, men glad kan jag inte vara. Eller jo, litegrann någon gång ibland kan jag vara det. Jag är inte det eftersom att jag anser att Universitetet är så otroligt olägligt placerat och för att jag inte får träffa honom så mycket som jag vill när det alltid har varit så innan. Det är så mycket som har förändrats och det är svårt att acceptera, men någonting som inte kommer att ändras är hur mycket jag bryr mig om honom. Det är ett som är sant.

Jag gosar med Pigge åt dig och han håller din stol varm om dagarna.
Jag älskar dig så mycket, hoppas du har det bra.  ♥



Citat:
The loneliness building with each passing day
You never get used to it, you just have to live with it