So close to reaching that famous happy end. Almost believing this was not pretend. Let's go on dreaming, although we are so close. So close but yet so far.

Jag hatar att bråka, men ändå blir det så. Jag förstår inte poängen när båda parter ändå viker av ledsna och utmattade utan att ha åstadkommit något egentligen mer än sårade känslor hos varandra - och vad är det att sträva efter? Svaren blir allt mer omogna och påståenden vrids till sin spets för att bevisa en poäng man ändå inte har att dela ut. När stormen dragit förbi sitter båda på varsin sida länsgränsen med telefonen tyst och hånande intill sig och den ekar trotsigt ut de sista orden som sades innan luften fångade upp dem för att senare gnida in dem ordentligt och spä på den sorgsna känslan som alltid följer efter att ha bråkat om något onödigt med den man bryr sig allra mest om. Hur det började glöms ändå alltid bort, så varför måste slutet så tvunget kommas ihåg som ett dräpande slag? Tänk att stå så nära någon som är så långt borta och ändå inte vika för chansen att såra denne när man egentligen vill kunna leva lyckliga i resten av sina dagar. Vi kan vara så nära att nå det där kända lyckliga slutet om vi bara vill, om vi bara kan lära oss att inte lägga all vikt på vad som skulle kunna vara istället för vid de gyllene kanter vi faktiskt har. Så nära, men ändå så långt kvar. Kämpa tillsammans med mig.