Det är med folk som med flugor. De dras till skit. Elände och misär - det är allt som lockar läsare till tidningar och tittare till helfattiga tvprogram som i grund och botten är ett fylleförslag från någon viktig tv-chef på julfesten 2005, men i brist på något annat togs det fram nu iallafall. Ja, där har vi alltså vad vi ser på tv. Och inte nog med det, skulle skiten sälja så är det väldigt viktigt att vi gör minst tio uppföljare till det - alla med groteskt sjunkande standard - för att riktigt mjölka ur vart enda öre ur den glögg-födda idén. När alla säsongerna av programet, vars namn vi ändå inte kommer ihåg en vecka efter säsongsavslutningen, har slutat gå på en kanal så är det såklart fritt fram att sälja rättigheterna till en annan kanal så att alla som inte har femman kan se det på trean istället. Bonde söker fru tyckte de flesta var otroligt sött med de blyga små bönderna som inte kunde något mer än kor och traktorer och det var ju helt okej att slöglo på någon gång ibland. Det var nytt, korkat och gick hem mest på grund av just det. Finns det förresten någon som har missat uppföljningssäsongerna? Bonde söker gnu eller Popartister söker liv. Jag kan varmt rekommendera de serierna till er som inte är upptagna med att följa Från koja till slott, vilket egentligen det också bara är ett bevis på hur kassa vi är i Sverige på att hitta på egna saker. Det är ju inte alls ett lamt försök till att efterapa Extreme Home Makeover? Det är säkert så att även Bonde söker fru kommer från något fattigt land långt bort i Afrika där Vita män söker slavar.

-"Jag gick  förbi löpsedlarna idag och ett par stycken hade dött." Det är faktiskt den vanligaste svenska reaktionen på Aftonbladets och Expressens stora, maffiga och äckligt gulgröna jättepappersark som tapetserar utsidan på kiosken eller pressbyrån där du bor.