Jag kommer ihåg något romanliknande jag läste en gång för länge sedan. I juni 2008 närmare bestämt. Texten kallades dålig roman men innehöll alla godbitar en bra roman (i min smak) ska ha; kulturkrockar, språksvårigheter, total hänfördhet, godbitar och gräsliga skämt. Jag har redan länkat till den historien en gång men jag gör det en gång till. Du kan läsa den här.

Jag är en ganska förskräcklig människa ibland. Jag tänker om och om igen att jag ska ta mig tid, ringa, prata, lyssna och bara finnas där för någon som behöver mig, men trots det har det inte blivit av. Hur kan jag göra så? Vad är jag för människa? Jag vill att du, just du just nu, ska veta att jag tänker på dig och att jag är hemskt ledsen för att jag inte har hört av mig när jag sagt att jag ska. Komplikationer komplikationer. Men telefonen sitter snart i min hand och jag håller tummar och tår för att du känner av hur mycket jag bryr mig om dig, vännen. Håll ut.