Hej å hå. Första vältningen av granen har nyss ägt rum. Det är väl det som är tjusningen med att ha katter antar jag.. det och att aldrig riktigt kunna äta en måltid utan att behöva undra vad i hela friden den där höga smällen/dunsen man nyss hörde innebär.

Vältningen gick till så att minstaste (det är ett ord, tyst) kisen bestämde sig för att gosa in sig vid stammen och tugga lite på dekorationerna samtidigt som han kämpade för att svälja det där elaka paketsnöret som så utmanande stirrade honom i ögonen. Simon gjorde ett tappert försök att dra ut honom men kiselimisen skickade ut klorna, begravde dem i stammen/ belysningen och därmed drogs både kisen och granen mot Simon vars reflexer man inte skojar bort. Han fångade granen och ett litet skrik senare höll jag också i den. Tungt var det, eländet. Endast ett skadat paket, men ego som jag är så bryr jag mig inte nämnvärt då det inte var till mig (A). Får man säga så? En av mammas lite finare kulor gick dock sitt öde till mötes.

Nu är den fastbunden som den ska och brukar vara.
Glöggtime.