Fick frågan idag; "var är den där sprudlande glada Kitty som jag känner?"
Här är ditt något mindre sprudlande glada svar: hon finns inte. Har aldrig funnits. Hon är en god damn fucking illusion. Pardon my french. Just nu sitter spillrorna av en förvirrad tjej i sin säng och kollar på länken som säger att blogg.se har driftstopp inatt mellan 02.00-04.00 och funderar på vad i helvete hon ska göra då. För sova kan hon fan ta mig inte. Efter ett par minuters barnsligt lipande är hon arg på sig själv men bestämmer sig för att fortsätta meningen kanske? JAG HATAR MIG SJÄLV. Känner ni hur emofasonerna kommer krypande? Jag bryr mig faktiskt inte. Kom du svarta djävulsgap som så länge följt mig vid min sida. Återvänd och gå med mig. Kom du mörka skynke som alltid döljer mig från allt gott, förhindra mig återigen från att se och uppskatta någonting. Det är lika bra. Det är ingen som bryr sig - så länge jag ler. Le kan jag alltid göra. Men du har nog aldrig sett mig le på riktigt. Ytterst få människor har det och det förvånar mig inte om du är en av dem som inte har gjort det.
                           Kanske borde man börja skära sig igen? Eller kanske inte. Vad tjänar det till? Slutade ju för att det inte gjorde någonting längre. Insåg att det var .. inte dumt, men onödigt. Sedan sa jag att jag insett att det var dumt för att jag skulle låta bättre än vad jag egentligen var. I själva verket hade jag bara tröttnat på att det inte gav någonting än blod längre. Blod överallt varje gång. På lakan, mattor och till och med väggen någon gång. Jag orkade inte förklara bort det längre. Orkade inte komma på nya ursäkter om tappade nagellack. Vad skulle jag använda? En kniv? Var skulle jag få den ifrån? Kökslådan kanske, men viiisst diska är ju min grej. Ett rakblad, öh, men joo säkert. Så fucking fjolligt. En gammeldags bläckpenna. Vass som satan och ganska giftig eftersom att det koagulerade bläcket satt på den. Såren fick fina färger av .. blåsvart. Inte alltid själva bläckets fel, though. Fick bandagera foten en gång för att  säga att jag frickat foten... jag hade så ont i benet att jag inte kunde gå pga av såren och fick helt enkelt ljuga lite. Aldrig i armarna förstår ni. Det syntes så mycket mer. Uppmärksamhet brydde jag mig ändå inte om , så varför söka den?
                           Några gånger efter att jag sagt att det varit sista gången har jag snittat mina ärr igen. Varför skapa nya? Jag är ingen voodoo docka. Men nu har de varit läkta väldigt länge. Nästan ett år. Som sagt, nästan. Enda anledningen till att jag inte vill öppna dem igen är väl mest för att ... jag inte vill få skit för det. Jag orkar inte med folk som låtsas bryr sig och säger att det är dumt. Det vet jag ju redan. Men på frågan om varför jag ska sluta så får man aldrig ett bättre svar än ; "Men jag tycker ju om dig": Jaha? Kan du inte göra det annars? Skit i det då. Jag dör ju inte (too bad so sad, by the way). Nån dumjävel sa att jag nog borde söka hjälp. No shit? Jag har ju inte försökt. Det blev bättre i ungefär 40 minuter, sen var sessionen över. Varje dag bultar mitt hjärta av något annat än liv. Varje dag sitter jag ensam i mig själv i ett fullsatt rum. De enda känslorna som släpps igenom är hat - gentemot mig själv. Avundsjuka - gentemot den där .. tingesten som får gå istället för mig. Ilska - för att jag inte gör någonting åt saker. Frustration - över att jag inte får något gjort. Hopplöshet och uppgivenhet. That's it for now. Förstår inte varför jag skriver här, anyways. Det är inte som om någon annan än min svenskalärare kan råka läsa det. Du behöver förresten inte bry dig speciellt mycket, Emma. Jag har de här tankarna i en sjukt mycket mer ocensurerad form dag och natt. Så det är inget ovanligt. Du behöver inte säga till någon annan att läsa det här heller. Jag kan kolla hur många läsare jag har - så det känns onödigt. Det är ingen som riktigt bryr sig utan att behöva låtsas. Jag tror faktiskt inte att du bryr dig tillräckligt heller. Därför litar jag inte på dig. Men å andra sidan har jag bara litat helt på fem människor. En är mig själv, den andre sover brevid mig utan att veta att vad jag sitter och skriver just nu och utan en aning om hur allting egentligen känns eftersom att jag valt att säga saker i små omgångar försiktigt och utan att visa vad jag egentligen känner. Den tredje var en som svek mig så sjukt mycket att jag aldrig tilltalar honom igen. Den fjärde flyttade för långt bort och hörde aldrig av sig mer. Ja, jag hatar dig också ditt spån. Och den femte älskade jag högt. Hon dog. Ja, men det är ju as kalas.

Nej, nu pallar jag inte mer. Whatevvah.