Rawr .. och grejer
Dagen har använts till inte allt för många saker. Först och främst har det kollats på Förhäxad till frukosten och sedan har det åkts bil till Hässlegården eftersom att vi ska sova hos mig inatt. Där satt vi i säkert fyra timmar och tråcklade (ja, det är säkert ett ord) med en uppgift jag har i skolan. Inte riktigt klart med jag tycker iallafall att det verkligen börjar likna något. Kommer förmodligen att vara helnöjd när jag lämnar in den och minst två personer kommer bli avundsjuka på min grand design. Nog om mig själv och vad jag nästan (egentligen inte ens nästan.. mer som "litegrann") helt själv åstadkommit.
Istället vill jag bara sitta och vara corny inte mer än .. (mäta!) 23 centimeter från någon som bara sitter och är jättesöt framför en egen skärm. Bara av att titta på honom blir jag helt varm fastän jag egentligen tycker att det är helt sjukligt kallt i vårt vardagsrum och även om vi inte pratar just nu så sägs det mer än vad jag någonsin skulle kunna uttrycka i riktiga ord. Även om han gör försök till att tjyvtitta lite på vad jag skriver... så slutar jag inte ^^ tss. Funderar allvarligt på att övergå från teori till praktik och sluta tänka på att jag vill pussa på honom. ^_^ Maha, action!
Tjingeling
Spanska och andra försök till "seriösighet"
Läxor blir lätt tråkiga att läsa om, även om min svenskaläxa förmodligen ägde sönder alla andra människors tidigare svenskaläxor. Istället kan jag berätta att Simon kommer hem imon (längta längta längta) så därför är jag på lite livsdugligt humör idag, vilket känns bra. [Här skulle jag skrivit något spännande men eftersom att han också läser min blogg så får det vänta]. Men nu ska jag vattna Egon, pussa lite på honom, hämta en katt och krypa till kojs.
Godnatt på er ♥
Godmorgon i hyddan!
Både miniträdet Egon och jag saknar Simon just nu. Visst, Egon har inte träffat honom än, men han ser fram emot det. Jag hade sönder Egons lilla kruka under ett litet världen-är-så-jävla-orättvis-och-jag-vill-dö-anfall häromdagen, men han klarade sig och är jättesöt i sin nya vita bebiskruka. Han har till och med fått ett litet sidenband som han kan bli extra fin i när vi ska gå bort. Han vill ju vara lite uppklädd när han väl får träffa Simon, för det har han nämligen tjatat om ända sedan första dagen. Nu måste ni alla tycka att jag är för himla störd =) Men det är okej. Kanske använder jag ordet "okej" lite för ofta, men bättre det än att inte tycka att något alls är okej... har jag kommit på.
Något annat jag kommit på är hur otroligt egoistisk jag kan vara ibland. Simon ger upp så mycket för mig, låter bli att gå på saker för att vara med mig, går med på att göra saker han inte alls vill - bara för min skull. Och vad gör jag? Jag kan inte ens vara riktigt glad för hans skull nu när han kom in på läkarlinjen. Visst, jag är så otroligt stolt över honom och älskar honom över allt annat i världen, men glad kan jag inte vara. Eller jo, litegrann någon gång ibland kan jag vara det. Jag är inte det eftersom att jag anser att Universitetet är så otroligt olägligt placerat och för att jag inte får träffa honom så mycket som jag vill när det alltid har varit så innan. Det är så mycket som har förändrats och det är svårt att acceptera, men någonting som inte kommer att ändras är hur mycket jag bryr mig om honom. Det är ett som är sant.
Jag gosar med Pigge åt dig och han håller din stol varm om dagarna.
Jag älskar dig så mycket, hoppas du har det bra. ♥
Citat:
The loneliness building with each passing day
You never get used to it, you just have to live with it
Tappa' visst räkningen
63072000 and counting down...
Ensam. Det är ett bättre ord, för det beskriver saker mycket bättre än multietnisk. Jag är inte så mycket av det där, men ensam är jag. Kändes rätt overkligt när jag åkte hem från skolan jättesent idag och kom på efter en halvmil att det inte är någon där som pussar på mig när jag kommer hem och äter konstig mat med mig. Jag försökte tänka mig hur länge 2 år är egentligen. Det blir väl en sisådär 730 dagar. Det är 17520 timmar, vilket är 1051200 minuter som i sin tur är 63072000 sekunder. Så om jag bara sitter här och räknar till det där i rätt takt så får jag nog mer gjort än när jag går i skolan eftersom att jag ändå inte kan koncentrera mig. Men om jag bara räknar till 345600 så blir det kvart i åtta på fredag kväll och det är så jag borde vara i Malmö för att träffa min älskling en gång till. Och såklart presentera honom för lilla Egon som jag skaffade idag. Även om hans namn skulle passa in bland mina två katter, Sixten och Rolf, så är Egon bara ett miniatyrträd. Jag köpte honom idag för att jag kände att jag måste ha någon/något att pyssla om i brist på fästman. [dåligtskämtvarning] Nu är jag alltså både egenkär och egonkär. Men framförallt Simonkär och det slår ni inte ;) Så nu kör vi! 63072000,... 63071999,... 63071998...
Och herregud, innan jag glömmer bort att skriva det : Min kära far fyller 41 idag! Grattis pappa lilla! <3 Hoppas att du får en super födelsedag och att du tyckte om boken du fick i present. Du kan få vattna Egon imorgon om du vill =)
080931
Doctor Who who?
Därför, just därför borde livet vara mer som i tvserier, men bara de som går bra till förstås. Inte typ Dexter för det vore ju beklagligt. Men kanske.. Doctor Who? Det är helt klart min absoluta favoritserie och för er som inte har minsta koll på vad det är och vem han är så är wikipedia en väldigt bra friend of yours. Eller bara google. Google is your friend too. <3 Tillbaka till Doktorn. Jag skulle själv vilja ha en TARDIS (Time And Relative Dimension-s In Space) - en maskin som kan ta dig vartsomhelst, i vilken tid som helst. Själv skulle jag just nu vilja ta mig två år framåt i tiden bara för att kika lite snabbt på hur det faktiskt fungerar att ha en läkarstudent till fästman på distans. Come on, det är inte som om jag inte vet att det kommer gå bra - bara det att det är lite motigt. Som om jag inte använt slutet på den meningen one time too much? Doctor doctor, gimme the news. I've got a bad case of lovin' you. Bra låt.
Återigen tillbaka till serierna. Livet vore bra mycket enklare med en allfixande Doktor vid sin sida. Speciellt med den där mysiga magiska skruvmejseln. Visserligen skulle det livet innehålla saker som att slåss mot Daleks (lagom speciella plåtmanicker innehållandes en liten slemmig varelse med intentioner att ta över världen! Replik : Exterminate!!) och andra underliga saker som hela tiden tycks följa efter en genom tid och rum. Men kanske hade det varit värt det ändå? Eller så nöjer jag mig helt enkelt med en "vanlig" doktor. Kanske den som ligger här intill mig och halvsover just nu? Han är ju utan tvekan sötare än han på tv... <3 Nu får ni fundera över livet själva istället. MSN har satt klorna i mig så där ska jag slösa bort ytterligare en halvtimme av mitt liv innan jag faktiskt fortsätter att jobba på att sova bort en tredjedel av det.
En lång dag..
Från och med idag bor alltså Simon i Malmö och det är mer än lovligt långt må jag säga. Tre timmar med tåg, visst det låter väl som ingenting. Men om man tänker på att den resan bara kan göras en gång i veckan för att träffas när man vanligtvis gör det varje dag.. så är det en rätt stor omställning. På tal om tåg då alltså. Klev på vid Karlskrona C, glad i hågen och satte mig med min väska och musikspelande mobil som enda sällskap. Valde att sätta mig vid ett bord där det kan sitta fyra eftersom att jag vanligtvis har tur med folket som kommer på och sätter sig där. Det hade jag inte idag. En tjej (eller kvinna.. svårt att bestämma. Hakorna sträckte ut skinnet så pass att eventuella rynkor inte syntes) med världens största väska, midjemått och flåtfaktor i håret satte sig mitt emot mig och precis när jag höll på att själv plocka upp min dator smäller hon upp en gigantisk hemstickad (!?) grön väska på bordet och tar upp sin egen jättedator mitt framför nosen på mig. Hon såg på mig med sina små grisögon och drog sedan ner solskyddet för fönstret så att jag inte kunde se ut heller. Hej social kompetens. Jag kollade tillbaka på henne och drog helt käckt upp solskyddet igen. Kom inte och kom liksom. Sur blev jag iallafall över att jag skulle behöva sitta där och göra ingenting i tre timmar samtidigt som jag skulle behöva lyssna på hennes eviga smaskande. Provianten hon hade i sin väska skulle ha räckt i en vecka för mig, men hon satte i sig det på stört. Men som sagt, jag var sur och jag lade märke till att hennes dator hade dåligt med batteri innan hon väl fick i laddaren. Så det gick säkert två minuter innan jag helt enkelt kopplade ur laddaren för henne. Hon märkte ingenting på en halvtimme - för då dog den. Mitt i filmen. Jag hade mer än måttligt kul åt detta, men rörde inte en min när hon kollade på mig. Jag tror iallafall att jag lyckades låta bli att rynka på näsan eftersom att jag precis lagt märkte till att den kjolbeklädda besten framför mig hade hårigare ben än min egen pappa. Till detta har hon hemstickade (?!?!) strumpor i svarta gymnastikskor. Mycket hett. Allting var förresten stickat. Väskan, strumporna, koftan, mp3skyddet, mobilstrumpan och en konstig liten sak som gjorde att man inte kunde se innehållet i någon av flaskorna hon drack ur. Bruden doftade svagt att gössel och skrattade högt för sig själv med hörlurar på under tiden hon kollade på film. Då och då tog hon pauser i skrattandet för att kasta slängkyssar åt personer på skärmen. Vid ett flertal tillfällen halvreste hon sig upp för att köra några moves till vad som helt enkelt måste varit filmmusiken. Hon var speciell på insidan, vilket måste suttit djupt inne eftersom att det var mycket utsida ivägen. Ursäkta språket.
Hon verkade vara ett riktigt, stinkande, original. För ett ögonblicks sekund såg det ut som om någon av de som stod intill funderade på om de skulle hata henne eller beundra henne för att hon vågade vara sig själv. Men som jag sa så tog det inte lång tid innan det försvann ur blicken. De måste kännt hennes odör när hon höjde sina buskbeklädda armar. Jag skänkte en tanke åt min mamma där hemma för att hon inte låtit mig äta godis varje dag när jag var lite, samt lärde mig hur man duschade. En station innan jag själv ska av försvinner hon och luften känns lättare. Det sätter sig ett par roliga (och trevligt doftande!!) typer omkring mig och konstaterar att vi kan gifta oss för han är kille och jag är tjej. De var mindre störda än vad just den meningen verkade beskriva dem som. Ett par skratt senare skulle jag av vid Malmö och jag njuter lite av att se besvikelsen när jag reser mig.
Flytten, som jag började skriva om, var inte riktigt vad vi förväntat oss tror jag. Det rummet han skulle få hyra var inte klart och krångel hit, krångel dit. Så just nu bor han hos en vän till hans mamma. Just nu sitter jag i sängen i det lilla övermöblerade rum han så länge kan kalla sitt eget och spanar in de antika småsakerna. Upptäcker att jag har likadana på vinden. I de andra rummen har jag hittat ännu mer sådana saker och faktiskt en del som jag fortfarande använder. Spännande .. och läskigt. Men nu, tänker jag ta mig en liten paus från min lilla dator och sussa till en film. Idag blir det The Notebook. En supermysig film om en berättelse från andra världskriget. Kärleksdrama. Sucka inte, den är sevärd. Massa toasters.
(Och tydligen .. size matters in Malmö. Speciellt på Hemköp)
Får får får? Får får lamm.
Ja, så sa alltså Einstein när han levde någon gång mellan Jesus och Carl Forsberg, som enligt honom själv tydligen också ska vara en känd person - det är alltså min lärare i Samhällskunskap. Jesus var ganska självutnämnd han också för den delen, men ändå. "Jag är Guds son! Gör som jag och kom till himmelen!" Det säger folk fortfarande, men det är ingen som tror dem längre. Tydligen har vi blivit för smarta.. eller för cyniska, pessimistiska och negativa för att gå på att den där Skäggfarbrorn har fler barn. Själv vet jag inte vad jag tror längre. Antagligen har min åsiktsmätare fastnat vid att folk är som får. De följer lydigt efter den som vågar ta kommandot över fårhunden och ställer sällan några frågor bara de får lite mat och ullen är någorlunda intakt. Det gör förresten inget om någon rakar av den, bara de lovar att den kommer tillbaka vitare, finare och starkare än någonsin innan. Gärna med extra krull. Det faktum att fårull är gulaktig och luktar pekka bekommer inte någon i flocken då de bara ser att deras egen päls är "vit". Bää.
Imorgon flyttar Simon och jag behöver en kram.
Puzzle Deluxe?
"Men vafan liksom"
___________________________________________
Den obligatoriskt dåliga barndomen som man måste ha för att kunna skylla sina problem på något är inget man behöver hitta på i mitt fall. Det räckte med att börja på lekis, för redan där kom jag att bli mobbad. Det var en väldigt mysig känsla, men eftersom att min dagmamma hade lärt mig att inte ta någon skit så tog jag inte åt mig. Tyvärr varade det ändå ända upp till sjätteklass och med åren måste jag säga att den där ta-ingen-skit-muren hade en hel del stora hål. Eller rättare sagt så var den ett hål med små random tegelstenar flygandes här och var som man kunde göra sitt bästa för att gömma sig bakom när det blev lite för mycket. Dock gick det aldrig så det gjorde ju ingen större skillnad. I sexan började alltså folk att prata med mig vilket var väldigt stort för min del. Kändes bra att äntligen ha lite kompisar. Men det visade sig att de visst pratade med mig för att täcka över för hur mycket skit de fortfarande snackade om mig bakom min rygg. Bakom och bakom, de var inte så diskreta efter ett tag. Då gick jag på Vedebyskolan och allting var värdelöst. Ja, det var väl där mitt lilla emofrö såddes.
I sjuan hade jag fått börja på Galären och minsann, började det inte ganska bra? Självförtroendemuren kunde teglas om litegrann och med hjälp av mina teaterlektioner hade jag nu lärt mig att det gick ganska bra att hänga ett skynke framför de där hålen så att de inte skulle synas för omvärlden tills att jag hade mod och ork nog att göra något åt dem. Vanligtvis räckte det bara med att hålla skynket uppe tillräckligt länge för att de hålen skulle läka sig själva. Min första pojkvän var en skitstövel, men det insåg ju inte jag förrän det var för sent och min mur var fortfarande ganska lätt att sparka sönder. Det gick dock över på skidresan när jag råkade ut för den största förälskelsen i mitt liv (just då, vilket också skulle bli den andra någonsin.. väldigt mobbat). Han pratade inte med mig, men det var inte mitt största problem. Jag vågade inte prata med honom heller och det gjorde saker mycket svårare. Ja, kär var jag iallafall och slängde blickar efter honom varje dag i skolan ända tills året tog slut för tja, han gick ut nian. Hade bara pratat med honom en enda gång på telefon. Ett kort, koncist samtal som slutade i ... ingenting. Depressionen var ett faktum.
Eftersom att det helst seriöst var det enda som spelat någon roll under sjuan (iallafall är det vad min dagbok säger) så är det bara att gå vidare. Galärentiden fortsatte till åttan där allt verkade frid och fröjd från första dagen. Lägret var fantastiskt och jag fick många att prata med för en gångs skull. Muren såg till ytan intakt ut och med det var jag väldigt nöjd. "Kärleken" kommer, "kärleken" går som det heter, vanligtvis utan tecken runtomkring, men det kan inte hjälpas. Den kom och den gick, fastän tankarna ibland gick tillbaka till den förälskelse jag haft året innan och likheterna var få. Därför gav jag aldrig någon en riktig chans och det slutade illa. Mer än brustna hjärtan fanns där brustna förtroenden vilket ledde till det största bråket i mannaminne. Det slutade med en ohygglig scen på ett café vartefter jag sprang tillbaka till skolan, kramade den enda vuxna jag litade på och bytte skola så fort pappa kommit för att hämta mig. Tur att jag konfirmerade mig just då eftersom att det ledde till bekantskaper som skulle rädda mig just då. Musikugglan nästa. Där fanns folk att lita på och en klass att trivas i. Resten av åttan fortlöpte utan komplikationer, men mitt emofrö hade blommat ut och allting var svart. Omgivningen, mina drömmar och framförallt hela jag. Nitar överallt.
Nionde klass började bättre än någonting annat och min bästa väninna genom tiderna fanns där i vått och torrt. Ett tag. Ett bra tag visserligen, men så kan det gå. Ett fruktansvärt misstag från min sida och ett jävla massa skvallrande från hennes ledde till en liten isolering för min del. Dock gick det över på ett par månader (herregud..) och ledde till samma känsla som när jag började. Det var super. Så fick faktiskt resten av nian lov att vara.. typ. Ännu en skitstövel kom i min väg i slutet av nian och lurade in på mig en hel del fel vägar och väldigt många åsikter hos mig förstärktes mer än de hade behövt. Efter att ha övervunnit mitt lilla emofrö och börjat använda kläder med färger igen fortsatte det lite till. Halvnazist och mer fördomsfull än någonsin kunde jag hälften av alla texter till Pluton Sveas samlade verk och höll gladeligen med när jag hörde låtarna i min fullmatade mp3. Fascinerad av Adolf Hitler läste jag Mein Kampf. (Är fortfarande fascinerad av honom, men på ett inte alls så beundrande sätt) Blev lämnad på det mest patetiska av sätt, hatade honom och förstärkte mina onda tankar ytterligare en smula innan jag fattade hur urbota korkat det hela var. Tänkte om, åkte på klassresa och gick ut nian med renare samvete än någonsin, men de svarta kläderna är tillbaka. De fungerade med största sannolikhet som ett skydd.
Gymnasiet börjar, nervositeten är som bortblåst redan när jag kommer innanför dörrarna. Jag ser ut som fan, dyrkar densamme och misstror alla. Hittar min förälskelse från i sjuan på samma plats och känslorna blossar upp igen. Otroligt, var har de legat och pyrt under åren? Inga tecken tillbaka, nåja. Han kom iallafall ihåg mitt namn. Lite deprimerad men ändå inställd på att allt ska händer av en anledning bestämmer jag mig för att det är okej, men att jag nog tänker lära känna honom bättre ändå. Blir inte av men jag lär känna den bästa killkompisen man kan ha, dock visade han sig inte vara så jävla bra after all. Chattar en kväll med en sångare och basist i ett band jag beundrat sen UKM 2006 och det slutar med att vi förlovar oss den första april året efter. Livet kunde inte bli bättre trodde jag. Jag hade rätt. Saker krånglar, relationer krånglar, allting har en högre krångelgrad än vanligt. När saker väl börjar komma tillbaka på rätt spår igen så skiter det till sig mer än man bara kan föreställa sig. Fästmannen flyttar och muren vacklar till för ett ögonblick.
Jag har alltså stort sett varit besviken i långt över halva mitt liv och däremellan haft små glimtar av lycka. Det har hänt så oändligt mycket mer dåliga saker än vad jag kan trycka in här. Försök att sammanfatta 10 år i ett blogginlägg själva. Oavsett vad folk har sagt så har saker inte ordnat sig med tiden. Men vet ni vad? Min mur har fler skikt än någon av era tillsammans. Jag ska bara hitta ett sätt att resa den. Det betyder alltså att jag vill ha hjälp. Jag har bara svårt att ta emot den.
Allmänna funderingar runt 12
Men oh oh! Vet ni vad? Efter en veckas oavbrutet letande på internet (allt från thepiratebay.org till cdon.com) efter den däringa filmen Mrs Winterbourne så gick den på Tv1000 igår. Den stora frågan är då: Var fan var jag? - Inte "Var fan var du?" som titeln på den underbara filmen mina estetare till vänner spelat in. Rekommenderas förresten. - Jo, jag var alltså i Jämjö. Och såklart har ju inte älsklingens hushåll Tv1000. Så gott som alla andra kanaler finns dock tillgängliga. Så jag var liten, sur och upptagen med att läsa första psykologiläxan, innan jag slutligen somnade. Vaknade ganska snart igen och insåg att jag med o-flit dissat min älskling som sött nog hade lagt sig och kramat om mig ändå. Hur som helst, filmen spelades in av min kära mor som tröst för att dagen inte varit så bra och nu väntar den på mig hemma. Tyvärr för min del så är det så illa (inte illa alls faktiskt) att jag inte ska hem efter skolan idag. Eller jo, hem ^^ men till Jämjö. Det är ju typ som hemma eftersom att jag spenderar så mycket tid där... men trots det hittar jag fortfarande inget mer än glas och smörknivar i köket. Lite fail.
Just nu sitter jag i en av de fyra sofforna i det ena "uppehållsrummet" på skolan och i de andra tre sofforna och på två bord trängs alla Ättor. De vågar inte sitta vid mig. Det kan bero på flera saker. Inte för att jag är ful och läskig för det vet jag att jag inte är idag. Jag är inte ens tjock. Bra dag. Jag kanske bara skrämmer dom genom att ha en snyggare dator? Eller kanske bara allmänt för att de inte vet vart de ska ta vägen. Skrämmande allting. De är lite blyga de däringa småtrollen. Men visst, det kan bli folk av dom också. Nu ska jag utnyttja lunchrasten till fullo i sann skolanda och spela lite på min lilla dator (förra årets modell men snygg snygg!)
Jag kan vara lite kewl och lägga in en bild på den. Men ni får föreställa er den lilla svarta playboykaninen som sitter uppe i ena hörnet på min, för någon sån bild fanns inte xP
Get up, get out, get over it =)
När det ändå är igång..
Kacktuss
Efter att ha blivit brutalt krossad i det enda ämnet jag faktiskt kan mer än Simon i (datorer that is) är det en liten nätt reträtt som står överst på listan för motiga saker som hänt idag. Andra motiga saker är det faktum att jag kom fram till ... ja, vad är det jag kommer fram till? I stort sett hela dagen har bestått av korta pauser från allt runtomkring där jag bara suttit och tänkt. Dock vet jag inte vad det är jag tänkt på, men förr eller senare lär jag - som alltid - komma på det och huruvida det är något bra eller dåligt återstår att se. Under dessa pauser har jag förresten fortsatt att le och nicka lite om jag vet att någon redan suttit och pratat med mig. Ingen har märkt något vilket verkligen visar att min åsikt inte varit speciellt viktig i något fall alls idag. Usch, jag som brukar anse mig själv vara viktig - mer eller mindre iallafall. Nej, om jag ska vara ärlig så har min åsikt gällande random saker som kaktuspriser eller fläktremstillverkare sjunkit ner en hel del placeringar på min andra lista (älska imaginära listor!) över sakers viktighetsrang. Saker som däremot ligger på topp just nu är rena faktan som att handrosorna till begravningen imorgon är köpta, att mina nya skor behöver gås in och att Adolf Hitler var vegetarian. Det sistnämnda är lite viktigt eftersom att det är något jag kan komma ihåg pågrund av dess höga onödighetsfaktor. Så länge jag kommer ihåg något alls så är det enligt mig viktigt ;-) Jag börjar bli gammal. 
Skolstart!
Tjingeling.
iPod online ;)
Kittys Tattoo - det nya nu!
Igår hade jag en mycket speciellt gäst i min tvshow (ja, mitt vardagliga liv med roligare ord) och han gick med på att låta mig "tatuera" honom med en permanent marker. Tyvärr blev bilderna lite för ... speciella för att läggas upp här, men nåja. Och nej, var var ingen enorm snopp i pannan eller något liknande. Efter att båda armarna dekorerats efter alla konstens regler så fick jag skriva dit min signatur och ta några bilder. Väldigt nöjd. Han var visst mindre nöjd med vissa av bilderna som han inte riktigt kände att han ville visa upp för resten av killarna på karateträningen samma kväll. De fick alltså tas bort med ett läskigt spanskt rosa "nagellacksborttagningsmedel" som egentligen tar bort mycket mer än nagellack. Skulle inte förvåna mig om det löste upp rost också. Nog om det. Efter att ha dragit ner tshirt-ärmarna fick jag (utan större medgivande från hans håll) ta lite kort på honom överhuvudtaget. Hans bild hamnar här mest för att jag tyckte det vore kul. Du får väl säga vad du vill om den saken =) och jaa, han är söt <3 hahaha
H for Hero as in Me :)
E + Motions = Failz.
I'll destroy this useless heart. I'll fuck it up so it will never beat again.
