Fina Krizze kommenterade bilder vi tog typ år 2007, vilket alltså är minst 75 år sedan! Man kollar på bilderna och det enda som kommer upp i huvudet är frågan: Men hur fan ser vi ut? Tyckte vi ens att det var snyggt? Var vi hjärndöda? Hur många kajalpennor miste livet? Vem är Gud och vart ska jag skicka tackkortet för att han lät mitt hår överleva den plattångs-perioden?

På tal om hår, ska klippa mig imorgon, så jäkla needed egentligen. Det var aningen för länge sedan jag klippte håret sist. Det blir så om man lever i illusionen att håret växer långsammare för varje dag som går. Är ganska säker på att det är sant. Mitt hår brukade växa som ogräs och jag fick klippa det hela tiden (!) för att det inte skulle passera midjan. Nu har jag väntat i år och dag men fanskapet kommer inte en millimeter närmre målet för det.

Förresten så kom han post-kastar-människan in igår igen. Jag såg honom i ögonen, sträckte fram händerna för att ta emot posten och... fick den ändå i huvudet! Han drog undan den från mina händer, siktade och kastade. Men är du efterbliven, människa? Återigen såg han nöjd ut och gick iväg med kommentaren: Man måste ju se glad ut ibland. Vem ser glad ut? DU, ditt brevkastarmongo? Jaja, kunde varit värre. Det kunde varit ett helt paket A4-papper. Men den som väntar på något gott...

PS. Krizze, jag säger också smörgås o.o